1 September 2016

Det här är ett inlägg som jag inte var säker på att jag skulle skriva.. Men efter att ha funderat i några veckor, så väljer jag ändå att skriva det. jag kommer skriva en del av min portion av psykisk ohälsa och det beteendet och förhållande till mat som jag har haft och kämpat med.

En del av det jag skriver här är det inte många som vet om, eller saker jag knappt velat erkänna för mig själv.

Jag vet att det finns många som läser bloggen som själva går i tankarna på översiktsoperation, ja eller viktminskning för den delen… Men här är ett inlägg som handlar om resan till operationen, den psykiska delen av det.

För det är faktiskt som så, att det är inte bara kroppen som mår bättre, jag mår också bättre psykiskt.

2009 flyttade jag hemifrån, och där och då skedde den allra största viktökningen jag varit med om. Jag gick upp 50 kilo på ett halvår. Fort gick det, och jag märkte ingenting.

Det var också något av det svåraste jag någonsin gjort, flytta hemifrån alltså. Jag hamnade långt ner på botten, det var jobbigt och det var tufft att bo så långt hemifrån från familjen. Men samtidigt så var det det jag behövde och ville. Men jobbigt var det, jag åt mer och gick upp i vikt utan att märka det.

Så när ett år passerat så ställde jag mig på vågen för första gången sedan studenten och insåg att det här var inte bra, samtidigt kunde jag inte sluta.. äta alltså… För det var så jag hanterade mina känslor. Både de positiva, men framförallt de negativa. Känslor av ensamhet och misslyckande fylldes med större och större portioner med mat, och mer mat, jag menar en stor tallrik med makaroner till mellanmål är väl fullt normalt eller?

Fördomar om folk som tröstäter är att man stoppar chips och godis i sig, men det var inte hela sanningen för mig. Snarare var det portionsmängderna som ökade, sen var jag student, så jag hade ju inte överdrivet med pengar att spendera på BRA mat, huvudsaken var att det fanns något att stoppa i magen när känslorna kom.

Såhär har jag fungerat i större delen av mitt liv. Minns när jag hade det jobbigt i skolan på låg och högstadiet, då kunde jag enkelt få i mig 4-5 portioner av skolmaten. Och stoppade allt möjligt i mig när jag kom hem från skolan.

Det krävdes faktiskt att en person i min närhet mådde så dåligt att jag själv såg mitt eget beteende i hens beteende. Ett självskadebeteende. Vi hade många och långa samtal om hens beteende, och jag insåg att det är samma sak, vi skadar oss bara på olika sätt. Här tvistar de lärde om man verkligen kan självskada sig med mat, men beteendet är ändå det samma. Iallafall var det så för mig.

Den 5 oktober 2015 opererades jag. Ett år innan dess påbörjade jag utredning på översiktsmottagningen på Akademiska Sjukhuset. Ytterligare 1,5 år innan dess sökte jag hjälp på min vårdcentral för mitt psykiska mående och mitt självskadebeteende. För då hade jag börjat sikta på att få hjälp med vikten genom en operation. Men jag visste att för att jag skulle klara av en sådan och lyckas med den i det långa loppet så behövde jag ta tag i de sakerna först.

Man brukar ju säga att insikten och att erkänna för sig själv är svårast, och så var det nog. Men det hade jag redan gjort. Jag visste hur det låg till, nu behövde jag hjälp att lära mig hantera det.

Så redan innan jag bad om att få en remiss till överviktsmottagningen sökte jag hjälp. Och hjälp fick jag. Det handlade om att se beteendet, vilka känslor som triggade beteendet och hur jag kunde avleda. För min del funkade det allra bäst med att helt enkelt ha en telefonlista med nummer till familj och vänner som jag kunde ringa till när de negativa känslorna slog till och livet kändes pest. Jag behövde egentligen inte förklara varför jag ringde, eller att jag mådde som jag gjorde, bara något att distrahera tankarna och känslorna, och impulserna..  Efter 1,5 år med samtal och de här metoderna så kände jag att jag hade tillräckligt med kontroll för att gå vidare med tankarna på översiktsoperation, och bad om att få en remiss skickad till akademiska sjukhuset.

Det har nu gått snart ett år efter min operation, och självklart går livet upp och ner, men jag kan idag faktiskt inte komma ihåg när jag missbrukade och skadade mig själv med mat sist.

Jag skriver inte det här inlägget för att bli klappad på huvudet eller få massa likes och kommentarer. Anledningen till att jag bloggat under hela den här processen med operation och viktnedgång har varit för min egen skull. För jag märker hur mycket jag uppskattar allt jag har skrivit ner.

Om jag någon dag skulle välja att plocka ner bloggen, så kommer jag se till att gå igenom varenda inlägg och spara det som är viktigt att sparas!

20 september 2016

En tanke som precis slog mig:
Än så länge bor jag hemma hos mamma och pappa här i Stenungsund. Om cirka 2 veckor går flyttlasset och jag flyttar till mitt eget. Än så länge tror jag inte riktigt att jag fattat att min flytt är permanent… att alla mina grejer står nedpackade vet jag ju, logiskt sett. Men ändå kan jag inte låta förbli och fundera på om det kommer kännas annorlunda när jag flyttar till mitt egna. Jag får återkomma! 

8 Augusti 2016

Om det här med Göteborgsvarvet..!

 

I början av Juni bestämde jag mig för att börja ta tag i det här med träningen på riktigt. Jag tänkte att jag när jag kom hem från Taizé skulle börja springa (Jag hade ju lovat på ett planeringsmöte på jobbet att jag skulle springa Hallstaviksloppet på 3 km i början av september). Så då hoppade jag på en träningsplan på Runkeeper. Att jag skulle börja springa 5 km, utslaget på 2 månader. Jag tänkte att 2 km ”gratis” var väl ingenting, och det kunde jag ju göra. Innan jag åkte till Taizé fick jag besked om att jag skulle byta jobb, så  Hallstaviksloppet blir inte av, men viljan och motivationen att börja springa fanns där ändå…

 

Hem från Taizé kom jag, bara för att bli totaldäckad med en förkylning. Här var jag taggad och redo att börja springa, och så blir jag liggandes med astmaproblem och feber…

 

Men så blev jag frisk, och gav mig ut på en promenad, och tänkte att jag skulle börja långsamt nu när det inte fanns någon tidspress med att få igång springningen inför loppet, men det var ändå skönt att komma igång någonstans. Promenaden ledde in mig på en skogsväg, bara för att jag 100 meter in skulle göra en totalvändning pga anfallande mygg, och då sprang jag för att bli av med myggen, och sen fortsatte jag springa. och springa och springa. Den dagen blev det 3 km, varav jag sprang 1 km! SÅ SKÖNT!

 

Sen har jag fortsatt på samma bana hela semestern. 17 gånger kan runkeeper räkna ihop att jag varit ute under Juli månad. Och jag har ökat tiden och distansen med hjälp av världens bästa coach! Så när morbrorsfrun föreslog att vi skulle springa Göteborgsvarvet, så var det ingen tvekan. För ett år sedan så trodde jag inte att jag skulle må så här bra, vara i såhär bra skick… Från att ha suttit hos psykolog och gråtit för att jag inte ens vågat ge mig ut på en promenad av rädsla för att ramla och inte kunna få hjälp av någon (om jag skulle bryta benen…) till att nu kunna springa. Det är en sådan underbart skön känsla! Att känna hur kroppen jobbar, och hur mycket jag klarar.

 

Så nu finns ett klart och tydligt mål: 2,1 mil den 20 Maj! Och det ska jag bara klara – såklart!

7 Augusti 2016

 

Jag minns en dag på oceanen, emot oss kom ett ensamt skepp.
Jag stod och tittade vid relingen, i skeppets akterstäv fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan, då tänkte jag att dessa män
Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, de seglar hem

Hemma, var ligger det nånstans?

Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

I sju år har hjärtat varit delat, hemman har funnits på bägge sidor om landet, men nu, idag. Då kan jag ge svar, Hemma..!

(Låten ovan har fått bota längtan till familj och till hav väldigt många gånger)