16 september 2015

Det här inlägget trodde jag skulle vara helt annorlunda än vad det är nu.. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag är alltså inte opererad.. Just nu har jag precis kommit hem och satt mig i mina egna soffa… 
Vi tar det från början.
Idag skulle jag opererats, något jag våndats(ordentligt) över sedan i fredags. Först då blev det på riktigt för mig vad jag skulle göra. Så, X antal panikartade tankar, några riktiga panikångestattacker och lite tårar och djupandning senare var det dags att ställa klockan aptidigt. Klockan fyra imorse vaknade jag tio sekunder innan alarmet på mobilen började ringa. 
Jag hoppade in i duschen, duschade med descutanen enligt instruktionerna (försvårades lite med stopp i avloppet dock.) och packade ihop det sista som jag skulle ha med mig till sjukhuset. 
05:07 gick bussen härifrån Österbybruk, då hade jag redan suttit vid busshållplatsen i en kvart, sa jag att jag var nervös? 

När jag sen var framme i Uppsala ringde jag mamma och pappa och syster för att få sista peppningen. Sen var det skarpt läge. 

  
In på rätt avdelning. Blev mött av världens gulligaste undersköterska, Tina som visade mig till ”mitt” rum. Hon bad mig vänta där tills hon kom tillbaka med rätt kläder och papper. Då satte jag mig i fåtöljen som stod i rummet, och då var jag så rädd och nervös att jag började gråta. När Tina kom tillbaka så lugnade hon mig och tröstade mig så jag blev redo för operationen.
Sen kom en sjuksköterska in och gav mig 10 tabletter (antibiotika, alvedon och något morfinbaserat preparat.) och sen blev jag lämnad själv i 40 minuter innan det var dags för promenad till operationsavdelningen. 
Där fick jag sätta mig i ett litet väntrum med värmelampor i taket och väntade på att mitt namn skulle bli uppropat. 
En efter en försvann de andra patienterna iväg till sina operationer och kvar satt jag. 
Efter en stund kom en narkostekniker tror jag det var och hämtade mig. Jag fick ta på mig en snygg mössa att stoppa allt mitt hår i. Och så gick vi till salen där jag skulle opereras.. Trodde jag.. 
När vi kom fram till salen hann jag se britsen där jag skulle ligga innan dörren stängdes och vi blev ståendes utanför… Killen som hämtat mig började prata med mig (personalen var underbara på att försöka få bort all nervositet). Sen kom en narkossköterska (som också var avdelningschef) ut från salen och beklagade och bad om ursäkt att det blivit fel. Jag hade inte nummer ett i turordning den här dagen, så jag skulle behöva gå tillbaka till operationsförberedelseavdelningen.. Jag tänkte att det är ju lätt hänt att det blir så.. Ingen mening att bli upprörd.. 
Jag sa att det var inga problem, om det kunde ordna ett ställe där jag kunde få ligga ner (var för nervös för att orka sitta vid det här laget) och det var inga problem alls.
Bara att gå tillbaka till väntrummet med värmelamporna i väntan på personal som kunde hämta tillbaka mig till den första avdelningen. 
Väl där fick jag komma tillbaka till rummet jag varit i tidigare. Och jag fick lägga mig på sängen (bästa idag!!) där blev jag ordentligt nerbäddad. Sen låg jag där.. Jag fick inte ta mig ur sängen och sätta ner fötterna i golvet för jag hade inga sådana där blå fot-tossor, det fanns ingen tv, min mobil/iPad hade de tagit och låst in och inga tidningar.. Så vad gör man för att lugna sig själv? 
Jo, jag låg och ”läste saga för mig själv” jag spelade igenom några av mina favoritfilmer i huvudet (sagan om ringen, Frost och Phantom of the opera blev det idag). Och det i kombination med att jag fick ligga och kolla på soluppgången gjorde faktiskt mig såpass lugn att jag lyckades sova lite. 
Efter tre timmar ensam i det här rummet kom sköterskan in för att koppla in dropp, och efter det lyckades jag inte somna om igen.. Så då låg jag och återigen läste saga för mig själv..
Sen vid halv tre kom så min dom. I form av en läkare som berättade att det tyvärr inte blir någon operation för mig idag. Patienten som opererades före mig drabbades av många komplikationer som betytt att operationen blivit förlängd och de skulle inte hinna med mig idag. 
Efter att läkaren gått så bröt jag ihop totalt.. Jag blev ”fri” från droppet och fick dricka vatten och bytte om och gav mig hemåt.. Ville inte stanna kvar, ville bara hem till hemmets trygga vrå..
Jag fick med mig ett telefonnummer till operationskoordinatorn som ”skulle höra av sig”(gissa vem som ska ringa järnet tills hon får en tid?) och en uppmaning att fortsätta med Modifast… 
Så här sitter jag.. Fortfarande väldigt ledsen, men lugnare nu, när jag är hemma.. 
Bara att bryta ihop och komma igen. Men jag tillåter mig att ha en deppkväll idag. Imorgon är det nya tag som gäller, och då SKA jag ha en ny operationstid (helst inom en väldigt snar framtid)
Tack för alla meddelanden och mess, orkar inte svara på alla just nu, men jag läser dem och de betyder jättemycket för mig!! 
Tack för att ni är underbara!!!!

Annonser

3 reaktioner på ”16 september 2015

  1. Men åh! Så jobbigt! Att förbereda sig och gå igenom alla nervösa nivåer man gör när nåt så stort ska ske och sen detta antiklimax. Pust! Undrar hur du kommer känna dig nästa gång, kanske har du förbrukat all nervositet redan.

  2. Maja

    Åh, stackars dig gumman! Hoppas verkligen du kan se det positiva i det hela med att du fick ett halvt genrep. Skickar massvis med styrkekramar och håller alla kroppsdelar man kan att du ska få en ny tid snart! / kram kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s