5 oktober 2015 – nu börjar det!

Dag 1 D-day

Jag är fortfarande förvånad över att jag faktiskt lyckades sova några timmar innan klockan ringde och det var dags att ställa sig i duschen och hibbiscrubba mig till vansinne. Den här gången blev jag verkligen torr som ett fnöske och det kliade överallt efteråt. (Jag märkte också att håret tyckte om medlet, för det lockade sig supermycket efteråt!) den här gången fick jag skjuts till sjukhuset av min fina vän Ingemar som hade ärende in till Uppsala ändå. Och vilken skillnad bara bilresan hade på mina nerver! Så skönt att känna att någon annan hade koll på vart vi skulle, och även om i blev sena till sjukhuset pga vägarbeten i hela Uppsala så var jag ändå mycket lugnare när jag väl kom upp till operationsförberedande avdelningen!

Väl på plats på sjukhuset fick jag komma till mitt rum, byta om och även träffa en forskningssjuksköterska som ville ta lite av mitt bukfett för forskningen av diabetes (knock yourselves out kände jag!). Hon ville även ha kopiösa mängder med blod, plus att jag skulle ta vanliga blodprover innan operationen (BAS-test), så de satte nål i mig direkt och började.. Men då jag är svårstucken så fick de inte riktigt den mängden blod som de behövde men de fick dela på det de fick så alla kunde vara nöjda. Efter det fick jag alla tabletter (antibiotika, alvedon och morfinbaserade tabletter har jag för mig att det var.) jag fick också min navel rengjord (😂). Sjuksköterskan ställde alla kontrollfrågor och jag förklarade att jag gärna ville ha kvar min mobil så länge som jag fick pga vad som hände förra gången. Också att jag ville hållas uppdaterad på läget så jag inte kände mig fullt lika ensam och utlämnad som sist. Den här gången var all personal väldigt snälla och tillmötesgående och kom och uppdaterade mig ganska ofta och frågade hur jag mådde och kollade läget, tänk vilken skillnad tre minuter av ens tid kan göra för någon annan!

Jag hann få dropp innan de kom in och berättade att det var min tur att gå ner till operation 20 minuter senare. Då skickade jag iväg sms till familjen så de visste att det var min tur nu och så blev jag tillsagd att besöka toaletten innan vi gick ner.

Vi promenerade ner till operationsavdelningen, jag och min följeslagare. Och väl där hann jag inte få sitta i rummet med värmelampor för mitt operationsteam mötte mig vid receptionsdisken. Vi promenerade till operationssalen, och den här gången låg den inte lika långt bort som sist. Och till slut.. Jag fick komma in på operationssalen!!! Där blev jag varmt välkomnad av all underbar personal och de pratade med mig om alla möjliga saker samtidigt som de förklarade vad de gjorde och förberedde mig. De kopplade lite slangar, jag fick andas syrgas, men framförallt så förklarade de och lugnade de mig. Helt underbara människor! När det var dags för sista steget att bli sövd så stod narkossköterskan och klappade lugnande på mina axlar, då kände jag mig så okej med att somna, de hade koll på allt och de skulle ta väl hand om mig.

Jag var i operationssalen 12:30 och jag vet att min operation pågick mellan 13:30-16:15 ungefär. Jag har några enstaka minnen från när de började väcka mig, och jag kommer ihåg att jag var lite illamående och var rädd för att jag skulle bli åksjuk när de körde iväg med mig i sängen till uppvak. Men det var inga konstigheter det heller, och de var så snälla.

Jag har också en minnesbild av att jag försökte ta mig ur sängen för att gå på toa och hur personalen fick hålla fast mig för att jag inte skulle göra det (skulle kunna ha drömt, men känns lite specifikt för att ha varit en dröm, speciellt inte eftersom de också rättade till min kateter och efter det kändes det mycket bättre. Men vem vet, lite roligt i efterhand oavsett om det är dröm eller verklighet!)

Första gången jag började förstå vad klockan var, var vid halv åtta på kvällen ungefär. Då hade jag lyckats förmedla att jag hade ont och jag hade fått ordentligt med smärtstillande så det gav med sig.) Jag kommer ihåg att jag låg och försökte öppna ögonen för att försöka få kontakt med någon för att säga att jag hade ont.. Jag hade inskrivningssjuksköterskans ord i huvudet att ”om inte du berättar att du har ont så vet inte vi det, så se till att säga till”. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att lamporna som var tända var så jobbiga och det var jobbigt att bara hålla koll på mina egna tår typ.. Men tillslut efter kanske 3 minuter fick jag mumlat till någon att jag hade ont, och direkt fick jag smärtstillande. Även här var personalen helt underbara och kom och frågade ofta hur jag mådde, och jag minns att jag inte hade ont längre, det kändes som jag gjort för många sit-ups.. Det är så nära smärtan jag kan komma, och så har den också hållt i sig (och nu också minskat.)

Jag fick höra att pappa hade ringt och undrat hur det gått, och att han hälsade till mig <3.

Jag fick också min morfinpump (good stuff) och en lektion i hur jag skulle använda den (tryck på den här knappen Max 1 gång/var tionde minut). Det var så skönt att ha den pumpen de första dagarna, då känner man sig dels smärtfri men också lite självständig som inte behöver säga till varje gång man behöver mer smärtstillande.

Där låg jag sen till klockan var 21 ungefär, då kom det personal från avdelningen och hämtade mig. Jag kommer ihåg att de blev informerade av en läkare om mig och min situation. Jag fick alla avdelningens apparater bortkopplade (blodtryck, syrgas och blodsaturationsmojäng). Och så rullade de upp mig till 70A2, via en hiss. Jag kommer ihåg att de först körde in mig i den ena för att sedan byta för den första hissen inte riktigt fungerade som den skulle.

När jag kom upp till avdelningen så mådde jag hyfsat okej! Visst, jag kände mig överkörd av en lastbil och trött, men jag hade inte ont!! Det hade varit ett litet orosmoln för mig innan op. Men jag hade inte ont.

De kollade över alla mina värden och grejer och de tog blod. Här var jag lite orolig dock över att de skulle plocka bort min kateter, för jag ville inte behöva vara uppe och gå på toaletten direkt då (Jag vet att man ska upp ur sängen så fort man får, men jag var ändå orolig över att behöva göra det.). Jag bad att få min telefon så jag kunde ringa mamma och pappa, och efter jag gjort det så somnade jag riktigt gott och sov.

Slut på första dagen! 🙂

Om ni tycker jag missat något eller något ni vill fråga, så kommentera och fråga på!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s